Multitalangen Karin ”Kakan” Hermansson är konstnär, feminist, programledare, bloggare och poddare med stort hudvårdsfokus, vilket har gjort henne till förebild för många. Hon vågar ta plats, orkar prata om det som är jobbigt och har dessutom en riktigt skön personlighet. Idag trivs hon med att vara annorlunda, men vägen dit har varit krokig.

– Jag hade det jättejobbigt i skolan och var utanför, dessutom hade vi en lärare som verkligen var elak. Den här perioden i mitt liv bidrog absolut till att jag drabbades av psykisk ohälsa. Det som fortfarande är svårt för mig att förstå är att så många vuxna fanns närvarande – men ändå inte gjorde något, utan istället förvärrade situationen. Nu när jag har tragglat mig igenom flera år av terapi trivs jag med mig själv och skinnet på näsan jag var tvungen att skaffa. Samtidigt önskar jag ingen en jobbig barndom, säger Kakan Hermansson. 

Du har ADHD och har varit deprimerad och utbränd i omgångar. Hur hanterar du det? 

– Sedan 14 år tillbaka äter jag antidepressiva, visserligen i väldigt liten dos men det är ändå avgörande för mig. ADHD:n gör mig mer mottaglig för stress och gör att jag kan köra på lättare utan att pausa. Men jag har verkligen lärt mig hantera det här i dag. Jag känner mig väldigt harmonisk och jag skäms inte för det här över huvud taget. Mina vänner och jag är så vana att prata om de här sakerna att det är normaliserat i min värld. 

Varför tycker du att det är viktigt att prata öppet om psykisk ohälsa?
– Psykisk ohälsa är tyvärr en stor del av kvinnors och ickebinäras liv, det vore väldigt exkluderande om vi inte berörde det. 

Finns det några fördelar med att bryta normen? 
– Ja, det är vi som bryter normen som förändrar världen. Vi som orkar, eller bara inte har alternativet att inte sticka ut, ifrågasätter ju normer och får folk att tänka till. Men att vara den personen är ju väldigt tärande. Skillnaden nu mot när jag gick i skolan är att nu är jag mer trygg i den rollen. 

Vad har du för råd till unga tjejer som känner sig annorlunda? 
– Jag tror att alla tjejer, eller många personer som identifierar sig som tjejer eller ickebinära, känner sig annorlunda, eftersom normen är att vara en vit man. Vi växer upp och måste lära oss att kompromissa från dag ett. Det är slitsamt. Samtidigt måste jag säga att jag tycker att det är underbart med allt och alla annorlunda – men det är lätt för mig att säga som är 35 år och har en flickvän, jobb och lägenhet. Är du ung och utsätts för övergrepp är utanförskapet inget som du där och då känner att du kan äga eller dra nytta av. Det viktigaste är att veta att du inte är ensam. Det finns personer med liknande erfarenheter överallt, det gäller bara att hitta dem. 

Hur har du orkat stå upp för dig själv och gå din egen väg i en värld som försöker forma alla lika?
– På något sätt har jag tvingats till att stå upp för mig själv. Jag har lärt mig att det är en del av min vardag, men det är verkligen inte alla gånger jag orkat. Som tur är hittade jag feminismen väldigt tidigt och systerskapet har verkligen fungerat som en överlevnadsstrategi för mig. 

Varifrån kommer energin till att fortsätta orka prata om det här med kön, klass och sexualitet trots allt hat du har fått utstå? 
– Det finns inget alternativ, jag måste! Vi måste alla fortsätta kämpa. När världen ser ut så här går det inte att välja bort det. Hatet finns överallt – men det är inget mot kärleken och kampen och vi är många som resonerar så.