Micaela Därndal var en helt vanlig tonåring som gillade djur och att skriva. Skolan gick bra och hon hade lätt för att lära. Sakta förändrades det när en oförklarlig melankoli smög sig in i hennes liv. Sedan dess har Micaela mått dåligt i perioder när allt plötsligt känts grått och meningslöst. Bara att ta sig ur sängen har somliga dagar känts övermäktigt. 

Hur började din nedstämdhet? 
– Jag har tänkt mycket på vad den utlösande faktorn var, men jag vet faktiskt inte. Det kom sakta smygande bara. Jag fick allt svårare med kompisar och kände inte längre någon samhörighet med andra. För mig var det svårt att vara mig själv och samtidigt passa in. Jag var inte den fnittriga tjejen och tyckte mest att de andra var jobbiga. 

Varför tror du att du drabbades just i tonåren? 
– Jag tror att jag påverkades av ideal och föreställningar om hur jag förväntades vara. Det finns så mycket att leva upp till. I dagens samhällsklimat påverkas vi av media, skola, vänner och främlingar från alla håll. 

Hur ska man kunna utvecklas och älska sig själv i dagens individualiserade samhälle? 
Ångesten som kom hanterades med kontroll och destruktivt beteende och Micaela gjorde sitt bästa för att trycka undan sina känslor. Hon sökte hjälp ett flertalgånger och olika behandlingar med både bra och dåliga resultat avlöste varandra. Själv tror Micaela att det som hjälpte henne mest att ta sig ur sitt mörker var att vägra acceptera sin situation. 

– Att inte ge upp, utan fortsätta jobba med mig själv, med eller utan professionell hjälp, har varit avgörande för mig. Styrkan att utvecklas och vilja hitta en lösning har hjälpt mig mycket. Viljan att jobba med sig själv ledde Micaela till Tjejzonen. Kontakten började med ett mejl där hon ansökte om att bli Lillasyster och få en samtalskontakt i form av en Storasyster. 

– Jag och min Storasyster klickade direkt och hon blev snabbt min trygga punkt. Det var så skönt att ha en vuxen, klok medmänniska med erfarenhet som fanns där bara för mig. Hon var mitt stöd när jag behövde dela tankar och känslor och hjälpte mig att se saker ur olika perspektiv – och viktigast av allt, hon dömde mig inte. Idag är Micaela 26 år och själv Storasyster genom Tjejzonen. Ibland slår melankolin till, men hon mår mycket bättre. 

– Alla dagar är olika, ibland mår jag bättre och ibland sämre, men det är så det är att leva. Efter år av samtal, behandlingar, mediciner, bakslag och framgångar står jag idag hyfsat stadigt. 

Hur är det att vara Storasyster genom Tjejzonen, när du tidigare varit Lillasyster?
– Det var självklart för mig att vilja ge tillbaka, att finnas där för någon som behöver det. Jag tror att det som gör störst skillnad är att vi Storasystrar är helt vanliga medmänniskor, inte experter. Vår roll är att finnas där, att lyssna, stötta och trösta. 

Vad är ditt bästa tips till andra som mår dåligt? 
– Det är svårt att ge råd till någon som mår dåligt, för handlingskraften finns inte alltid där. Men att se framåt och fokusera på andra saker än det som känns jobbigt, så att du inte fastnar i dig själv. Försök att alltid ha ditt eget bästa som mål. Sedan har jag alltid haft svårt för ordet lycka. 

Vad är lycka? 
Det kan vara så olika för olika personer. Jag förstod först när jag började acceptera mig själv att det är jag som skapar min egen lycka och att jag har rätt att vara lycklig. 

Vem du än är, hur du än är, har du rätt att vara lycklig – vad lycka än är för dig.