Peg Parnevik ”Det kan kännas superläskigt att be om hjälp när du mår dåligt – men det är så värt det”

Hon har egna erfarenheter av ångest, mobbning och ätstörningar. Men idag har poddstjärnan och artisten Peg Parnevik vågat be om hjälp. För KICKS berättar hon om varför hon tycker det är så viktigt att våga prata om psykisk ohälsa – och vad du kan göra för att hjälpa andra som mår dåligt.

Du och din syster Penny har pratat en del om psykisk ohälsa i er podd, varför tycker du att det är en viktig fråga att lyfta?
– Jag tror det har varit rätt tabu, speciellt för äldre generationer, att prata så öppet om hur du mår på riktigt och att du mår dåligt. Sedan tror jag att det blir mer och mer normaliserat och vår generation är grym på att prata öppet och ärligt. Men det finns mycket kvar att göra och det är viktigt att fortsätta normalisera det, eftersom det finns så mycket skam och skuld kring psykisk ohälsa. Därför pratar om vi det i podden, så ingen av våra lyssnare ska behöva känna sig ensamma och att de vågar be om och söka hjälp om det behövs.

Vilka utmaningar gick du själv igenom som tonåring? Hur hanterade du dem?
– Gud, det var rätt mycket! Ångest, mobbning, ätstörningar, social fobi. Jag hade svårt att träffa vänner och var väldigt ensam, plus att jag var rätt mobbad. På grund av det tror jag min sociala fobi och ångest blev ännu värre, och har hängt med mig in i vuxen ålder. Jag hanterade det inte så bra, men jag gjorde väl det jag kunde i stunden, men jag önskar att jag hade sagt ifrån mer, att jag vågat stå på mig och stå upp för mig själv, och kanske öppnat upp till mina föräldrar och partners mer. Det hjälper så mycket om du bara vågar öppna upp och prata med någon, vem som helst, så du inte känner att du bär på allt själv.

Vad skulle du ha sagt till dig själv om du kunde träffa dig själv som tonåring?
– Att allt löser sig. Det är cheesy och klyschigt – men det är så sant. Jag önskar jag visste att om man bara håller ut så blir allt bra till slut, på ett eller annat sätt. Då kanske jag hade slappnat av lite och inte tagit allt så seriöst och hårt.

Upplever du att det finns några tabun kring att prata om psykisk hälsa?
– Ja, men så är det ju! Jag tror att speciellt när det kommer till depression och ångest så kan du upplevas som “dramatisk, töntig, för mycket”, eller att du överdriver, eller försöker få uppmärksamhet. Det är svårt för många att relatera och förstå varför det finns mycket som jag har svårt att göra när jag till exempel får panikångestattacker. Om du inte gått igenom det själv, eller känner någon som gjort det, så tror jag att det inte tas på lika stort allvar eftersom du inte kan se själva sjukdomen, och för att det visar sig på tusen olika sätt. Det blir ofta att man får hör att man ska “dra ut och promenera, du behöver lite sol bara, om du bara bestämmer dig för att vara glad så blir du det”. Det är så sjukt nedvärderande när man själv inte kan styra beteendet och måendet.

Tror du att det är svårare att prata psykisk ohälsa än fysisk ohälsa?
– Jag tror det är lättare att prata om fysisk hälsa, men då pratas det oftast rätt problematiskt om det. Men självklart är det lättare att prata om sjukdomar och saker som visar sig fysiskt. Jag tror att folk har svårt att greppa och respektera någonting så osynligt. Alla kan ju förstå sig på ett brutet ben, men det är inte samma empati och förståelse när någons psyke är “brutet.”

Hur skulle du vilja att psykisk ohälsa behandlades i en perfekt värld?
– Jag tror alla skulle må bra av att gå i terapi! I en perfekt värld hade alla haft en terapeut och kunnat prata öppet med andra om sina problem. Sedan skulle jag vilja att retoriken kring att sjukskriva sig förändras, att det blir mer normalt att du tar en ”mental health day”, precis som när du har en förkylning eller influensa. Och att det blir mer normalt at säga nej eller avboka på grund av ångest eller dylikt, att du helt enkelt ska kunna säga att “fan jag har sjukt mycket ångest idag, kan vi boka om?”

Har du några tips på vad man kan göra om man märker att någon i ens omgivning inte mår bra?
– Nummer ett är att prata med dem! Men också att behandla situationen med otrolig mycket kärlek och omtanke. Att du förklarar för hen att du frågor just för att du bryr dig, och att det inte är en attack eller ett påhopp. Du kan också bara säga att “det känns som att du har varit extra stressad/lite nere senaste tiden, jag finns här om du vill ha någon som lyssnar och kan ge kärlek om du vill prata av dig”.

Hur mår du idag?
– Jag har fortfarande rätt mycket problem med ångest och depression och har kört flera rundor med terapi och även funderat på antidepp-tabletter. Jag har fått mycket hjälp av min kille Filip och min syster Penny, men det bästa för mig var att söka professionell hjälp. Det är någonting speciellt och lättande med att ha ett ”safe space” där jag får prata med någon neutral som bara finns där för att lyssna och inte utgår från sina egna personliga åsikter, utan går igenom ens känslor tillsammans och hitta en lösning. Det kan kännas superläskigt att be om hjälp förstås! Eller till och med jobbigt och pinsamt, men det är verkligen så värt det! Alla lösningar är bättre än att må dåligt.