Ceval: “Världen sa hela tiden att det var fel att vara tjej”

När insåg du att andras bild av dig inte stämde med vem du var? 
Det var väldigt förvirrande som barn att inte bli sedd för den man var. Man vet inte riktigt vem man är, men man känner att något känns rätt och något annat känns fel – och den känslan fanns där väldigt tidigt. 

Kände du att du kunde vara dig själv? 
Mamma brukade klä mig som en kille när jag tog bussen till skolan. När jag klev av gömde jag mig i en buske och bytte om till något jag kände mig mer bekväm med. Att klä mig som en kille kändes nästan kvävande. 
 
Hur blev du bemött i skolan? 
Ibland när vi hade vikarie och de ropade upp mitt namn och jag svarade ”Här!”, kunde de säga: ”Sluta tramsa!”. De kallade mig ”hon” och ”henne”, och hela klassen skrattade. Och jag log, för jag är ju hon och henne. 
 
Världen sa hela tiden att det var fel att vara tjej. Men det var också det jag blev mobbad för. Jag blev kallad tjej, och då kände jag mig sedd. Samtidigt fick jag höra att det var fel.

Påverkades din familj av hur andra såg på dig? 
Min familj påverkades väldigt mycket av hur samhället såg på mig. De brydde sig mer om vad andra sa och tyckte. Mamma kunde bli uppringd av folk som sa: ”Jag såg din dotter ute på gatan”, varpå hon svarade: ”Va? Min dotter är hemma?” Sedan förstod hon att de pratade om mig. Det påverkade henne väldigt negativt, och den skammen gick sedan ut över mig. Jag var inte barnet de önskade sig, men tråkigt nog var jag barnet de fick. 

När började du leva öppet som dig själv? 
Det började efter att min familj kastade ut mig, eller på sätt och vis tog beslutet åt mig. Konstigt nog kände jag mig tacksam för dem, för jag hade aldrig vågat leva som mig själv annars. Jag var så rädd för att förlora dem, och jag älskade dem så mycket att jag var beredd att leva ett liv för dem och glömma bort mig själv. 
 
 Hur såg tiden ut efter det? 
Jag fick ett enormt stöd av communityt i Oslo och det räddade mig. Efter att jag blev utkastad fick jag sova hos två vänner. Jag träffade så många nya människor och fick en helt ny chosen family. Markus, en make-up-artist, och en annan tjej hjälpte mig att lära mig sminka mig. Jag lärde mig hur jag ville klä mig och hur jag kunde gå ut i världen som mig själv. 

Vad kände du inför din familj efter allt? 
Jag förlät min familj ganska tidigt, och jag förlät också mig själv för de drömmar jag hade om hur jag ville att livet skulle möta mig när jag kom ut som trans. Men jag förstod ganska snabbt att jag ville leva, mer än något annat. 

Idag jobbar du som modell, hur är det att synas i den rollen som trans? 
När jag började jobba som modell för ungefär fyra år sedan och blev den första transkvinnan i många uppdrag, blev det väldigt överväldigande. Jag fick så många meddelanden från föräldrar som skrev: ”Mitt barn är så tacksamt för dig och jag förstår mitt barn så mycket bättre tack vare dig.” 
 
 Hur kändes det att vara en förebild för andra? 
I början kände jag mig lite ledsen, som att jag hjälpte andra i deras relationer till sina familjer, men inte kunde hjälpa min egen. Men när jag förlät mig själv för de tankarna insåg jag att om jag inte kunde göra det för mig själv, så kunde jag åtminstone göra det för andra. 

Vad gör dig mest stolt när du ser tillbaka på din resa?
Att det öppnade upp en värld med den chosen family jag har idag. Jag älskar hur de ser mig och gör plats för mig, och hur vi gör världen tryggare för varandra. Jag får andas, och vi gör det för varandra.

Har du något motto? 
Jag har alltid sagt att jag hellre lever ett år i solen än tusen år i skuggan. För den känslan när du är i solen, när den träffar huden, och du känner dig varm och allt känns rätt. 
Livet är en gåva du har så länge du lever, och det vore väldigt sorgligt att leva ett helt liv utan att existera på riktigt.